Dagens fråga
Åh vad glad jag blir, sitter med gårdagens aftonbladet på ett café och blir faktiskt glatt överraskat av förstasidan för en gångs skull. På förstasidan står det stort om size-zero som kändisarna kör hårt med i Hollywood. Gladast av allt blir jag över att dom även nämner på förstasidan att varannan svensk kvinna drabbas av sjukdomen som innebär att batningen gör att skelettet bryts ner förr eller senare.
Seriöst, jag skiter i om Victoria Beckham eller Mischa Barton svälter ihjäl sig och snart får skellet som kan brytas av bara man blåser på dom. Varannan svensk kvinna drabbas nu och det tycker jag är viktigast att upplysa samhället om. Går Victoria Beckham upp i vikt så är det trots allt bara hon, hur otroligt underbart det än låter. Men alla andra människor då? Dom som inte är offentliga!?
En jättevacker tjej vid namn Derya är 22 år och berättar om sitt liv, och om hennes skelett som nu kan jämföras med en 95 årings, bara för att hon vid 13 års ålder började att svälta sig själv och sedan vid 15 års ålder började spy upp allt hon åt. Jag tror det är sånthär som hjälper folk, att andra berättar och öppet pratar om det. Vi vet att det finns där ute och det förvsinner inte om vi ska sitta tysta och låtsas att människor är naturligt smala, för det är inte naturligt att se ut så som vissa människor gör, ibland blir jag riktigt shockad när jag går på stan.
Dagens fråga alltså...
Om ja, berätta gärna lite mer vilken typ det var, hur kom du ifrån?
De flesta får ju tyvärr en ätstörning pga media, eller kändisarna och hur det som framställs i media om hur bra det är att vara smal och gå ner i 10 kg på en vecka typ.
Själv hade jag en form av en ätstörning då jag var 17. Jag åt inte, och var jag tvungen äta spydde jag upp maten efteråt. Men jag levde på typ druvsocker och cola. Ingen sådär cool ätstörning där man skiter i sådant helt. Och de hann stoppa mig i tid innan det ens hann bli allvarligt. Hade mycket bra människor omkring mig så, jag repade mig väldigt snabbt också.
Har även många vänner som haft det. Däribland en kille faktiskt.
Jag är aldrig anonym när det gäller att kommentera fast nu vill jag.. Först för att alla mina vänner & klasskompisar läser din blogg.. Jag fick min ätstörning vid en tidig ålder alltså i årkurs 4.. Sant historia... Allt började med mina föräldrars skiljsmässa.. Sedan började mina föräldrar ha krav på mig.. För mycket krav.. Jag blev missnöjd med allt främst av allt mitt kropp.. Jag började svälta mig själv sedan spy upp allt jag åt.. För att vara ärlig.. Så har ätstörningen aldrig riktig gått bort.. Fortfarande idag nu när jag är 13 så börjar jag sluta äta mat i några dagar.. Men aja.. Min ätstörning "slutade" efter nästan 2 år... Jag började väl tala ut om det med mina närmsta (INTE FÖRÄLDRAR ELLER SLÄKTINGAR).. Till sist började jag må bättre... Veta vad som är rätt... typ . Ätstörningen påverkade plugget rejält.. Och min växt... Så just nu är jag bara 155 cm lång..
Hade bulimi i 14-årsåldern som höll på i drygt 2 år. Vägde som minst 45kg, det är inte jätte lite men jag mådde as dåligt. Nu är jag 21 år och väger mer än normal vikt. Men jag är hellre överviktig och mår hur jävla bra som helst. Än underviktigt och må skit varje dag.
Om man ska gå ner i vikt så ska man göra det på ett bra sätt, dvs äta rätt och träna bra. Men jag har lite svårare att banta för bulimi tankarna är alltid bakom och lurar...
Jag vet faktiskt inte, tror jag börjar få en nu... eller kan man få en omedvetet? Det är ju inte så att jag spyr men jag äter typ aldrig för jag inte är hungrig.
himla bra att du tar upp det här alltså:)
Det är riktigt starkt.
har själv haft bulimi ett tag när jag var yngre,dock inte längre
bli medlem, träffa en massa nya människor, få en hel del erbjudanden och bäst av allt - få gratis presentkort till bla Kicks och H&M!
http://www.gratismakeup.se/Register.asp?r=103577
( kopiera länken & klistra in i adressfältet! )
tänkvärt inlägg, rätt där!
jag har haft en liten ätstörning, alltså jag åt jag aldrig lunch i skolan, och jag åt nästan bara grönsaker.
jag kom ifrån den tack vare underbara vänner som stöttade mig, även mina föräldrar.
fortfarande har jag lite svårt att äta onyttigt men jag försöker och det funkar bra nu.
jag har lidit av anorexia i snart 3 år, det är som vilken sjukdom som helst. tycker det är bra att man tar upp såna här frågor, för det är flera än vad man tror som har problem med just ätstörningar och så. efter mina egna upplevelser mår jag bättre av att prata om det än att hålla allt inne.
Jag tror att nära på alla unga, framför allt tjejer, får uppleva en släng av ätstörningar. Jag känner då ingen som helt sluppit undan ett stört förhållande till mat..
Själv har jag haft bulimitendenser, dvs jag har hetsätit och spytt. Har än idag inget "normalt" (vad är egentligen normalt?) förhållande till mat men jag vet att man behöver äta för att överleva..
Jag hade anorexi för några år sedan. Blev inlagd på sjukhus och dom gav mig ett sorts "schema" där det stod vilka tider jag måste äta och vad jag ska äta. Det tog ungefär 2 år för mig att komma ut ifrån det. Har gått upp ca 16 kilo nu, men har fortfarande mycket att ta igen.
Bra inlägg, du har helt rätt! Derya är min kompis kusin, och det känns extra hemskt när det är någon i ens närhet som drabbats så hårt.. Att kändisar pendlar i vikt och svälter sig är ju numera vardagsmat.
Ätstörning och ätstörning, asså jag slutade äta ett tag..
Killar sa till mig att jag var tjock och svag som jag var tog jag åt mig som fan. SLutade äta helt i princip, sa att jag åt hos vänner till mamma och pappa.
Nu vet jag bättre, äter mer än en kossa typ:)
hahah men nu mår jag bra och jag skiter i om folk säger att jag är tjock, jag vet ju själv hur jag ser ut.
Du är bäst Amir, puss <3<3<3<3<3<3
Jag åt inte alls på 4-5 dagar. Jag stillade hungern med att dricka vatten. Men kroppen orkade ingenting. Blev yr och orkade knappt gå. Så jag insåg att jag måsta äta för att orka stå på benen. Så jag började äta frukt i 4 dagar innan jag kunde övergå till riktig mat.
ja, det har jag. Jag var tvungen att ta ledigt från skolan, så ila var det. Inte många kilar som vågar prata om det men jag vet att det finns fler. Jag slutade äta och levde nästan på luft, rasade i vikt och svimmade flera ggr. Jag ville vara som "andra" det är nu jag fattar att det inte var rätt och det finns andra vägar att bli frisk. Jag har vägt 82 kg och gick ner till 47, nu har jag gått upp lite och väger 51. Men mår mkt bättre !
jag åt inget annat än ett äpple varje dag. När jag väl började äta gick jag och spydde upp allt direkt efteråt. Självdestruktiva tankar helt enkelt.. Jag åt antidepp medicin och någon medicin mot bulimi. Nu äter jag som en kossa! Yeeah :D
Jag vet faktiskt inte om man kan kalla det ätstörning det jag hade, det liksom skedde omedvetet. Jag blev väldigt smal, väldigt fort. Det var i årskurs 8, eller 9 det hände. Det som fick mig att fatta att något inte riktigt stod rätt till var då en lärare sa till mig: men Sanna, så smal du har blivit!
Mina vänner sa ingenting om det, inte ett ord. Så jag fick tänka till lite extra då jag hörde det från läraren.
Nu går jag andra året (egentligen tredje, men bytte linje efter ett år) och är en pigg och glad tjej - vilket jag alltid har varit, men ändå. Är lite mullig, men det bryr jag mig inte om :)
var på väg att få någon slags hetsätning/bulimi, men jag stack till en dietist och prata för att en JÄVLA ätstörning ska inte förstöra mitt liv!
puss på dej:)
"Jösses, jag har precis sett på Victoria Secret Fashion Show 2008 som visades på 3an. Det är nästan så att jag ifrågasätter hur fan jag kan vara bög? Supersmala, bruna, långhåriga och sexiga tjejer som går på en glittrig catwalk till riktigt partymusik, hur kan man inte älska det lixom?"
Citat från din blogg tidigare i år... Där frågar du dig hur du kan vara bög när du ser såna supersmala och sexiga tjejer? Lite motsägelsefullt att nu helt plötsligt kritisera idealet när du här om dagen påstod att det var såååå snyggt osv..?
Ja, började med de vanliga. Att sluta emd godis och träna :) Sen slog de slint i huvudet på mig och jag kunde inte äta smör på mackorna längre, eller hålla kvar "fel" mat i magen.
Nu, idag, mår jag fina fisken. Och det är underbart!
jag hets äter, har gjort det i några år och det har resulterat i att jag gått upp mycket i vikt, inte direkt den man tror har ätstörning. Står inte ut med min kropp längre så jag spyr upp om jag hets äter nu, det känns mycket bättre.
Spyr inte upp min "vanliga" mat men all glass och sånt som jag äter får komma upp igen. Jag vet att det inte är bra för mig men jag måste, kan inte fortsätta att gå upp i vikt men kan inte sluta äta. Det sjukaste är att jag är 20! trodde det bara var små osäkra tjejer som hade ätstörningar, inte vuxna människor med fast jobboch bra vänner.
Jag blir verkligen upprörd när jag hör hur äckligt det är med vissa tjejer som är smala, och att dem måste ha en sjukdom bara för att dem är de. Jag har föddes naturligt smal, och får höra dagligen hur smal och bening jag är. Och jag måste bara ha anorexi för jag ser inte normal ut. Vet ni, hur mycket det sårar ens själ? Det en sjuk syn vi har på människan idag, tacka fan för att vi alla inte ser likadana ut!!! Och visst många inom modevärlden har kanske problem med sin vikt o.s.v, men varför dra man alla smala tjejer över en och samma kam? Jag har mått psysikt dåligt i fyra år över hur jag ser ut, när jag egentligen borde vara stolt över vem jag och hur jag ser ut. Man sårar lika mycket en kraftig person som en smal person med glåpord! Men blir bara så ledsen på hur samhället ser ut idag.
från en som lever i en "naturligt" smal kropp.
Jag hade "ätstörningar" när jag var 12 år och det var efter att jag hade varit sjuk i någon sjukdom ett tag och jag fick för mig att det var så mycket finare när jag var sådär anorektiskt smal som jag blivit av att vara sjuk och inte kunna äta något. Så i två veckor så låtsades jag att jag fortfarade hade ont i halsen bara för att jag ville se smalare ut. Det gick över när mamma började "tvinga" mig att äta upp det jag hade på tallriken.
Jag var påväg att tänka på samma sätt när jag gick i åttan (14år) och tyckte att jag hade fått för breda höfter, men jag intalade mig själv att jag hellre var kurvig är benig. Och på så sätt så har jag varje gång jag fått för mig att jag är lite för kurvig eller väger för mycket, kunnat stå emot tankarna och tänkt jag är bra som jag är och det är faktiskt inte omvärldens åsikter som räknas, när det gäller min kropp.
ätstörning och ätstörning. men det finns perioder då jag spyr upp mycket av det jag äter.. försöker att låta bli men det är tufft..
Nej det har jag inte!
japp, anorexi från 7 årsålder upp till 9 tror jag , därefter hestätning & mindre ätstörningar tills förra december då jag fick anorexi igen.
Jag är matmissbrukare, har en felaktig inställning till mat, äter extrema mängder, nästan alla mina tankar kretsar kring mat och jag hetsäter ofta. Jag kämpar med att ta mig ur detta, men det är sjukt svårt!
Svar på dagens fråga: Jag har en ätstörning och ska börja få behandling nu i Januari, varesig jag vill eller inte.
jag hade en period för ett tag sen där jag spydde upp allt jag åt. jag är inte fet, men inte smal heller. men efter några veckor gick allt åt helvette, jag klarade inte av att göra något. jag dansade fyra dagar i veckan, och gjorde dåligt ifrån mig på varje lektion, skakade hela tiden. dansen betyder jättemycket för mig, så då fick jag fråga mig själv vad som var viktigast; dansen eller att vara smal. så efter ett tag började allt bli som vanligt igen. som tur var hann det alrdig bli riktigt allvarligt.
Ja, jag har haft ätstörning. Spydde upp allt jag åt och det var ett sätt för mig att dämpa ångesten och för att straffa mig själv. Jag kom ifrån det med hjälp av bra vänner, familj, antidepressiva och pojkvännen. En vän har haft anorexia, hon var dagar från att dö pga det. Idag är även hon frisk från anorexin. Tack och lov!
Svar yes! Jag har haft en ätstörning, började med att jag började trappa ner på maten, tillslut blev det att jag slutade äta, och det i sin tur gjorde att jag fick brist på vitaminer och grejer så jag blev sjuk osv. Slutade växa, så egentligen skulle jag varit runt 172-173 idag men jag är 1.68-1.70. Jag slutade äta när jag gick i 3an-4an, jag vet inte riktigt om man kan kalla det för ätstörning? För jag ville ju inte bli smal, för smal var jag redan, det var mer familjeproblem, skolan osv som utlöste det. Idag mår jag bra, men det finns perioder då jag får ångest av att äta.
Sorry för rörigt svar, men ja..
Jag vet inte om man kan kalla det jag har för ätstörning.. Jag försöker inte svälta mig själv, utan jag är bara inte hungrig. En vardag för mig (måltiderna) är bara middag. Och jag är vegetarian så jag äter varken kött, kyckling eller fisk. Jag får alltså bara i mig tillskott (potatis, ris, pasta osv), men jag äter ganska mycket mandariner och frukt. Men jag är absolut inte smal, jag är medelmåttig.
Vet inte hur det här låter när någon annan läser det, antingen så är det så att jag bara inte vill erkänna att det alla säger till mig kanske är sant. Har ingen aning men jag mår inte fysiskt dåligt av detta. Vägen normalt. Fast jag vägde mer innan men jag växer =)
Älskar din blogg, och jag stör mig på alla zero-kändisar som svälter ihjäl sig medvetet.
hej,
jag kan själv erkänna att jag "lider" av en ätstörning. Har gjort det rätt så länge nu redan så det redan känns som en del av mig nu, om jag äter känner jag mig minst 10 kg fetare, ful och äcklig, men när min kropp skriker efter mat och jag är som hungrigast, då känner jag mig stark och orkar kämpa vidare. Jag började med att kritisera mitt utseende och min kropp, och bestämde mig för att jag måste banta och såg mig sj som ful och fet. och så slutade det såhär. Men jag vill inte befrias, jag kommer aldrig sluta tänka vad jag stoppar i munnen och hur många kalorier det innehåller, ana och mia kommer alltid vara en del av mig.
Oh, det är jättebra att aftonbladet skriver om det och också att du gör det. Det behövs uppmärksammas mer, liksaså depression och dylika psykiska sjukdomar. Då kanske folk vågar att be om hjälp.
Jag har själv både hetsätit, spytt upp allting och svultit mig.
Uppmärksamma dessa ämnen mer! Samhället idag blundar för dessa problem.
//Linda Bodmar
www.bodmark.blogg.se
ps. jag älskar din blogg =)
jag har haft ganska kraftiga ätstörningar. planerade allt jag åt, frukost kunde tex vara en halv kiwi, lunch en knäckemacka, och middag åt jag lite för mina föräldrar höll koll då, men det spydde jag oftast upp. och jag tränade varje dag ibland två till tre gånger. jag vägde väldigt lite, men ville alltid gå ner mer. nu äter jag nästan för mkt^^ fast ibland faller jag tillbaka, men inser snabbt att det fult att vara JÄTTESMAL.
Jag har inte haft en riktig ätstörning, men jag har försökt. De största anledningen va nog dåligt självförtroende som jag alltid har haft, och tillslut så bestämde jag mig för att sluta äta. Men som tur va så hade jag en mamma och storasyster som tvingade mig att äta och öppnade upp mina ögon. Dom fick mig att inse att de faktiskt är farligt och att de finns andra metoder om man vill bli lite mer slim. :)
Keep upp the good work!
Jaag hade anorixia när ja gick i 6an började med jag satte i halsen efter det vågade jag inte äta fick för mig min hals var för trång och skit .
Jag såg inte själv jag var så small som jag va vägde bara 27 kg om ens det och jag tyckte jag va tjock !. Men utan min lärrare som var skit snäll som en andra pappa han fick mig och förska äta men till början spydde jag bara up allt som kroppen var van med soppa. Fick läggas in sen . Sen sakta börja lära mig äta igen men än idag kan jag inte äta allt inget som är segt.
..
älska dig blogg amir ::) kramar
jag har haft aneroxia jag hade det i 5 år ungefär. Tills mamma kom och sa det att jag måste äta, det är livsfarligt osv..visst det tog ett tag och i början spydde jag bara upp allt det krävdes mycket planering och sånt när det gällde mat eftersom jag inte kan äta kött, skinka och sånt..
men nu är jag tjock & glad igen och frisk :)
Har haft grov anorexia, Gick ner 30 kg på några månader, vägde då 30 kg när jag var som sjukast..Detta med maten är en ständig kamp, man faller tillbaka från och till. Tyvärr går det ju aldrig att bli frisk ifrån detta..Så det är någonting man måste leva med, men man får göra det till det bästa. Att jag hamna där berodde nog på alla tidningar, kändisar mm. Sveriges & Världens idial är helt sjukt..
NEJ!! men däremot i femman/sexan så tyckte jag att jag var tjock och fick skuldkänslor om jag åt mkt godis elr nåt sånt ;) men jag vet inte hur men nu bryr jag mig inte ett skit! :D jag vet inte hur det kunde bara vända sådär men jag mognade väll och insåg att det inte skadar med en kaka på tisdagskvällen ;) jag växer och jag ska gå upp i vikt! :)
Jag har varit när flera ggr att få ätstörningar... Pga att jag mått dåligt inom familjen och en "kompis" i högstadiet... Men om jag fortsatt som jag nu gjorde, skulle det bli dödsallvarligt...
Svar: Jag tittade inte mer än fem minuter, då jag inte är speciellt intresserad. Dock tycker jag att även de modellerna är väldigt smala, och ger ett skönhetsideal som många mår dåligt av (såväl de själva, som andra som vill se ut som dom) Tyckte bara att det lät lite konstigt att du först tyckte det var skitsnyggt, och sedan var emot det. Med tanke på att du uttryckte dig med ordet "SUPERsmala" som något väldigt attraktivt också, vilket alltså borde betyda att de är supersmala. Sen visste inte jag vart din gräns mellan supersmal och sjukligt smal låg, men för mig ligger dem ganska nära varandra. Men det är olika, uppenbarligen :)
Ha det bra!
jag tänker sjukt mkt på min vikt, får ångest så fort jag druckit tex ett glas cola och ätit lite chips. massa kalorier där, det får mig att bara vilja gå ut och springa av hela skiten! det händer jävligt ofta att jag går och spyr upp det jag ätit pga ångest av hur mkt jag stoppade i mig. så promenader blir det efter att jag spytt upp allt jag ätit. jag är inte nöjd med min kropp, jag vill bli smal.
JAg vet inte om jag direkt skulle kalla det ätstörning, för jag är inte rädd för att gå upp i vikt.
Jag är smal som en sticka och äter ingen frukost-lunch och bara lite till middag.
Men som sagt, det är väll ingen ätstörning om man inte är rädd för att gå upp ett kilo eller nåt?
Jag har en ätstörning. jag självsvälter mig själv och hettsäter om vartannat, mest självsvält. vill säga att nu ligger jag på 20 % undervikt. går jag ner 3 kg till så läggs jag in på sjukhus, och vad folk inte förstår är att det inte är frivilligt.. jag vill verkligen inte gå ner i vikt, jag har ingen fin kropp längre men hur jag än försöker så går jag inte uppåt. är 167 cm och väger 45 kg. det är pinsamt, men vad kan man göra år det !?
Ja det har jag. Det hela började när jag gick i 4ran då jag började bli mullig, för innan dess så var jag riktigt smal. Men eftersom hela min familj var glad i mat så var inte jag sämre, men efter att jag hade gått upp väldigt mycket i vikt så börjad ejag inse att någonting var fel. Jag var så ung då, jag gick i 5an och blev mobbad för min vikt av klasskamrater och så vidare. En sommar fick jag för mig att jag skulle gå ner i vikt, mycket. Så jag bantade sönder mig en hel sommarn, åt inte, tränade varje dag (notera att jag var 11-12 år) och gick anturligtvis ner mycket i vikt.
Så när jag kom tillbaka så blev alla chokade och jag fick plötsligt massor med vänner, för mer 20kg mindre så såg jag plötsligt helt normal ut! Sen har det hållt i sig, jag haralltid "jojo-bantat". Jag har alltid pendlat i vikt och jag går i perioder då jag plötsligt får för mig att gå ner massor i vikt, men sen går jag upp dom lika snabbt. Det fanns tider då jag gick på efedrin (olagliga bantningspiller) så jag gick ner massor och spydde och spydde. Det resulterade i skadade tänder och skadad gom.
Jag jobbar vidare på att försöka äta normalt och träna, men jag kommer på det viset aldrig bli normal. För jag kan inte kontrollera om det blir för mycket eller för lite mat & träning.
hej:) jag hade diagnosierad ätstörningar när jag gick på dagis tills jag började 4an ungefär. Jag spydde inte upp maten men jag åt helt enkelt inte ngn mat alls nästan. Det var inte för att jag ville gå ner i vikt utan att jag gillade inte att äta. Jag har inte längre ätstörningar men hat alltid varit väldigt smal.
Jag har anorexi och bulimi.
ja jag har en form av, dock är den väl inte så vanlig men jag är rädd för mat, rädd för att jag ska bli "magsjuk" utav den och spy upp allt jag äter, och därför äter jag ingenting längre, och allt började med stress och magkatarr, som slutade i tjocktarmsinflammation och ibs.
det är ett rent helvete, inte ens utanför dörren vågar jag gå längre.
Men det är väl bara att bita ihop.
Sv: Tack Amir! Det värmde att höra det. <3
jo men jag haft en ätstörning.. liksom la upp mat på tallriken när man satt i skolan å låtsades äta och sen kasta man allting. sen typ middag åt jag inte med en usäkt som lät typ "jag har ätit hos en kompis." frukost hoppade jag över. jag tror att jag gick ner typ 1o kilo på typ 2 veckor...jag slutade sluta äta när mina kompisar å föräldrar kom på mig å tvingade i mig mat. bokstavligt talat. sen dess har jag inte ätit kött eller kyckling. så jag håller mig smal genom att äta vegetariskt så jag slipper svälta mig :)
jag fick en knäpp och ville sluta äta fett och socker även fast jag är smal. skitdumt nu när jag tänker tillbaks och då åt jag verkligen inge godis .. NU E JAG LAGOM SMAL och jag varnar alla som inte behöver gå ner i vikt att inte försöka , lev livet och tillåt dig käka lite gött :) så länge man e skön så e man snygg .
Jag har aldrig haft en ätstörning, däremot så har jag alltid varit smal och vägt lite under normalt. Och det har gjort att skolsköterskan som jag hade i femman fick för sig att jag hade ätstörningar och berättade så fint för mig att jag va döende. Vilket jag verkligen inte var.
Så när jag va runt tolv kanske så hade jag komplex över att jag va smal istället för tvärt om. Jag va skit rädd för att folk skulle tro att jag hade en sjukdom som jag inte ens visste vad det va för något.
Sen hade jag en lärare när jag gick i åttan som gjorde precis samma sak. Hon tog mig till sidan och började berätta hur orolig hon var och aa, hon sa en hel del saker som man inte vill höra.
Ibland så tänker verkligen inte människor innna de pratar. Det tär riktigt mkt på självförtroendet att få kommentarer från folk som inte vet vad de snackar om kastade rakt i ansiktet.
sv: jo, det har jag, men just nu känner jag mig way to fat för att gå med i den behandlingen, har vart inlagt 3ggr under 2års tid.
glöm inte att titta på Tonårsliv i mars månad! det är en dokumentär om 3 tjejer som kämpar att må bättre och jag är en av dom tjejerna! :)
sånt kan du läsa om i vår blogg!! kolla in bloggen och vår KAMPANJ
www.mariagiggi.blogg.se
Anorexia i 7 år. Har lärt mig att mer eller mindre leva med skiten. Creds för att du tar upp ämnet! :)
ja jag har haft det, jag tycker att jag alltid har varit tjock,så för inte alls längesen så slutade jag äta överhuvudtaget, jag drack bara vatten och när jag blev så hugrig att jag känne att mådde dåligt tog jag en knäckemacka utan något på. jag tycke det var bra med tanke på att jag rasade i vikt och jag sa bara till mina förläldrar och vänner som frågade skaer att jag helt enkelt inte var hingrig, och att jag kan äta om jag vill. till slut tog min kompis mig till någon att prata med som fick mig ut ur den här ätstöringengen, som jag inte fattat då att jag hade.och jag är jätte glad att hon gjoder det för jag fatar nu vad jag gjorde och vad som hede hänt om jaag hade fortsatt med att inte äta. men jag känner fortfarande att jag alltid är lite för tjock..
de är så¨skönt när bloggare som du tar upp ett sånt ämne måste ja säga, ja har bulemi och har haft de i ett år, min vikt har pendlat både upp och ner mellan 2 kg, ja är fortfarande sjuk och bulemin utveklas och blir allt värre och värre, vissa dagar låter jag mej äta medans andra dagar stannar ja hemma från skolan och kan isolera mej i veckor från allt och alla, Ja älskar din blogg och vet du? Du är en bra förebild, ja hoppas vi får se mer av dej speciellt på stan, vore härligt att få hälsa, puss och kram
Man kan inte riktigt kalla min mammas matproblem för ätstörningar men det är hemskt ändå.
Hennes psykiska sjukdom fick henne att tänka på allt och inget - utom mat. Hon glömde helt enkelt att äta och kände verkligen inte någon hunger eller en längtan efter mat. Hon brydde sig alltså inte om storleken på hennes kläder.
Mamma hamnade till slut på akuten, medvetslös. Hon räddades av en sådan 'enkel' sak som dropp. Det var en... upplevelse kan man ju säga.
Ja, jag har haft både bulimi och anorexia.
Jag vet inte när jag började svälta mig själv egentligen, men när jag var runt 13 började spy upp allt jag åt.Jag började då att tänka ungefär "Ah, jag kan äta vad jag vill utan att det syns på mig".
Oftast åt jag knappt någonting under en dag, och det lilla jag åt spydde jag upp. Men vissa dagar tappade jag kontrollen och bara åt allt som fanns att äta, för att sedan spy upp det. Om det inte fanns nånting gjorde jag en "kaka" av smör, socker och mjöl. Jag kunde spy upp till 17 ggr på en dag!
Sen insåg jag att jag inte kunde hålla på så längre, så jag slutade. Det var verkligen inte lätt, men jag tror att om man verkligen vill någonting så mycket så kan man göra nsätan vad som helst.
Jag är väl inte helt frisk nu heller, men jag försöker verkligen att äta normalt, ibland fungerar det och ibland inte.
Ingen person vet de här men jag har haft bulimi, det började för ett år sen. När jag såg mig själv på bilder och jämnförde mig med andra personer för alla är så smala. Första gången jag testade var för jag hade hetsätit godis och allt möjligt skit så jag ångrade mig och spydde bokstavligen upp det. I början var de jobbigt ja fick tårar och de gjorde ont i halsen, men när veckorna gick kunde ja göra de nästan utan problem och jag gjorde de nästan vid varenda måltid. Men jag började må dåligt och det påverkade min sport som jag spelar. Jag orkade inte träna, jag orkade inte spela matcher. Så tillslut tvingade ja mig själv att låta bli och idag så spelar jag i ungdomslandslaget i min sport. De är sporten jag brinner för så det var därför jag slutade. Ingen vet om att jag har haft en ätstörning och de är jag glad för. Jag vill inte att folk ska se mig som osäker, snarare tvärtom.
Har nog haft alla slags ätstörningar. Detta har förstört mitt liv totalt och jag vet inte hur länge till jag klarar av detta. Jag önskar bara att samhället ska förändras och sluta sätta sån press på folket. Fler och fler omkring mig påverkas av detta och jag fattar inte hur vi människor har kunna låta detta ske. Det är som en liten Hitler som sprids i våra hjärnor, fast på att annat sätt. Och att vi låter en sådan ond sak påverka oss igen? Om och om igen? Nej nu har det faktiskt gått för långt...
Ätstörning och ätstörning. Jag vet faktiskt inte om man kan säga att det var det. Jag svälte mig själv för det mesta och såfort jag åt något spydde jag upp det. Pågick väl i cirka en månad och sen insåg jag att jag inte mådde bra av det, och inte mina kompisar heller för den delen.
Jag har ätstörningar ännu, men är så gott som friskförklarad... Det rä jäkligt tufft, både att ta sig ur och (värst) att acceptera sig själv som man är. Min nya viktuppgång under tillfrisknandet (+17kg) har varit en riktig pina, men jag håller kvar och vet att allt ordnar sig snart. Jag på kbt (Kognitiv Beteende Terapi), och träffar en skötare som hjälper mig när det är som tuffast. en av de allra bästa sakerna som hjälpt mig under tillfrisknandetätr en jättebra bok som är skriven av en dietist specialinriktad på ätstörningar; Mattillåtet - Gisela van der Ster. SKITBRA! Tar upp kapitel för kapitel om allt man är nojig för, fett, kolhydrater, socker, salt, träning - allt! :) Jag tar fram den när jag är hemma och känner mig dålig och svag. Då blir det lättare att förstå kroppen och att ta sig på fötter igen. Hoppas du mår bra, ta hand om dig! Kram Elina
När jag var 12 år slutade jag helt enkelt äta. När jag var tvungen att äta något så spydde jag upp det direkt efter. När jag var 14 år fick jag prata med en psykolog, och det hjälpte faktiskt. Som minst vägde jag 39 kilo. Den tiden var hemsk och jag har nästan bara dåliga minnen från tonåren på grund av bulimin. Nu är jag 24 år och mår bättre än jag gjort i hela mitt liv :)
